Om vi varit mer lika den grå musmakin hade världen varit ett rent paradis.
Om vår hjärna också varit lika stor som det grå handjurets testikel. Så enkel organisation av livet, så komplex och så självklar.
Efter att ha blivit parad av upp till sju hanar delar honorna bo och hjälps åt med barnuppfostran.
Om vår hjärna var så liten skulle alla kvinnor ha ett socialt liv, ha andra likasinnade runt sig och männen skulle leva på ett sätt biologin vill. För en del av vår hjärna säger ett, en annan del ett annat.
Om människorna fått utlopp för sin kreativitet tillsammans med det motsatta könet hade kanske kreationer som Deepwater Horizon aldig blivit till. Detta teknikens under som nu ligger på havsbotten men inte är ett minne blott.
Vi är nu så intelligenta att vi satt oss i en situation vi inte är intelligenta nog att ta oss ur. Intelligensen har fört oss till extrem lathet och lättja. Jag frågar mig om vi saknar det sista av intelligens, den att rädda civilizationen. Om vi saknar det sista, som skulle ge det hela mening.
Om våra hjärnor varit små som den grå musmakins hade jag inte orkat släpa hem 30 % mer mat än jag orkar äta, hade vi inte släppt ut 4000 ton solkärm i havet varje år, hade inte 35 av 41 skandinaviska invandrarbarn valt en vit docka att leka med framför en svart och jag hade inte haft någon övervikt.
För storleken har betydelse.

Ibland kommer jag in i perioder av hopplöshet. När jag känner att loppet är kört, och att vi som vill rädda världen och är beredda att anpassa oss efter det, alltid kommer att förlora mot dem som inte bryr sig. Att vi kommer att förlora just för att de andra har starkare medel. Intelligens kan mätas på många olika sätt, och tyvärr kan jag känna att många i maktsituationer förvisso är smarta på ett sätt, men så j-la korkade på andra (gällande natur och miljö). Nu flummar jag iväg. Ditt inlägg väckte mina tankar. Hoppas jag inte smittar av mig mitt hopplösa humör. Jag vill iaf önska dig en trevlig helg fylld av en massa positiva intryck!
SvaraRadera